Jag är en kvinna som för fyra år sedan förlorade min lillebror i en överdos metadon. För mig var detta en livsavgörande händelse och min tideräkning består av före och efter denna tragedi. I nästan två år var jag i stort sett sängliggande av sorg och jag gjorde ett flertal allvarliga självmordsförsök där jag enligt läkarna hade änglavakt. Jag provade ett stort antal mediciner för att må bättre utan det minsta resultat, men till slut fick jag rätt medicin och kunde försiktigt börja glänta på dörren ut till livet igen. I dag studerar jag på Universitetet och försöker att skapa mig en hyfsad framtid. Trots detta finns det flera mörka moln på min himmel. Jag har två tonårsdöttrar varav den ena är relativt skötsam men min äldsta dotter är precis som min bror var. Blandmissbrukare och även hemlös. Varje dag fasar jag för att få samtalet om att hon har avlidit i en överdos, hittills har hon klarat sig trots att hon har tagit flera. Min största rädsla är att behöva begrava mitt barn så som jag begravde min lillebror.